trasdockanlinda

Idag fyller min älskade make år och jag gjorde min smörgåstårta till han som jag gjort alla år då han fyllt år..
Och jag vet att jag inte kan äta det, fast åandra sidan kan jag ju inte äta ngt, så jag bestämde mig för att smaka..
Och det va ju bra att jag fick känna smaken iaf innan skiten kom upp, och jag vet att jag säger att jag inte vill kräkas mer och det vill jag inte heller, men jag vill ju äta, känna smaken...
Så då äter jag, jag försöker med allt som familjen äter, för jag vill vara normal.
Vissa dagar har jag ett salt behov och så sugen på ngt gott kött tex så då tar jag det och tuggar men sväljer det inte utan spottar ut för då slipper jag iaf kräkas, men hur roligt är det då?
nu är det snart julafton och jag vill äta tomte gröt, julmaten och risalamalta.... och med stor sannolikhet kommer jag äta men jag vet att jag oxå då kommer få kräkas men när det gäller julafton så kan det vara värt det faktiskt.
Sen kommer nyår vilket oxå handlar om mat igentligen, eftersom vi inte festar och skjuter raketer så brukar maken laga god mat, men hur roligt är det för han att kämpa i köket för att laga ngt extra sen ha en fru som äter minimaliskt för att ändå springa och kräkas.... fy fan säger jag bara...
jag är less på detta jag vet att jag ofta säger det men jag är det verkligen och jag ser ingen ljusning någonstans så jag blir snart tokig på riktigt =(
Visst jag ser fram emot att Ersta ska höra av sig och jag hoppas dom kan ge mig en gnutta hopp för just nu är allt borta och allt känns natt svart.
Tacka gudarna för min familj, den är inte stor men den är min och den får mig att orka fortsätta andas hur jobbigt allt än är..
Men det är jobbigt att se deras oro, maktlösheten dom känner när dom inte kan hjälpa.
Och jobbigt för mig när jag inte ens kan vara i närheten av den person jag vill vara, den dottern, mamman, hustrun, vännen..
Jag är nog mer död än levande....