Svammel

Funderar en kväll som denna, och jag önskar så jag kunde ha en plan, en ide om hur mitt liv och min kropp skulle kunna bli aningen bättre.
Men jag är tom, har helt enkelt inte en aning.
Dagarna kommer och går och allt är bara en sån enorm kamp.
Vissa dagar är det bara jobbigt att andas och all energi jag har går åt att just göra det.
Men det finns så otroligt mkt jag vill göra, som för er hör till vardagen sånt ni gör dagligen önskar jag att jag oxå kunde..
Gud vad jag vill... sitta på golvet och leka med minstingen, bära henne och stoja omkring.
Hitta på saker med alla tre barnen, ut och gå i skogen, åka till badhuset, bowla... skulle vilja börja rida med min 11åring.
Men jag kan inte =( Jag sitter här och kan inte ens göra hälften av vad jag kunde som 160kg klump, ja jag är bitter jag känner det nu...
Något som jag alltid älskat är ju att ligga i ett varmt bad så då kan ni ju tänka er att lyckan är total nu när vi har ett bubbelbadkar..
Det som är tråkigt är ju att jag inte kan ligga i badkaret längre än några minuter =( det gör såååå ont, svanskotan, fogar ryggrad ja allt skaver och att ligga i det hårda badkaret är nästan en omöjlighet men jag gör det för jag älskar det men jag kan ju inte ligga o njuta som jag önskade...
När jag va tjock sa jag alltid vilken dröm det skulle vara om man va smal när man hade småbarn för med mina 2 första va jag ju enorm, men att vara underviktig med småbarn är värre.
Det va ju inte det som va tanken utan om jag fick barn som smal skulle jag ju kunna göra allt det där jag inte kunde som tjock.
Sitta på golvet, krypa omkring och jag skulle orka bära, ha ett knä för barnet att sitta i så man kunde trösta.
Men vad händer? allt blir fel!
jag kan inte bära, lyfta henne alls och jag kan inte sitta eller krypa på golvet, jag har ett knä som hon kan sitta i men att lyfta upp henne är så plågsamt då det gör så ont i min mage =(
Jag pressar mig till det yttersta för att betee mig som en normal mamma, men det är sjukt tufft ska ni veta.
Tårarna finns där dagligen men jag måste, jag måste för barnens skull för makens skull och för min skull...
Jag måste klara så mkt som möjligt för annars äter det dåliga samvetet upp mig.
Om jag inte gjort ngt en dag så kommer sammvetet så fort jag går och lägger mig och då är ångesten där och jag orkar inte med det.
Så jag gör sånt jag tror förväntas av mig, både som mamma och hustru.
Jag fixar med tvätt. disk, mat och jag plockar undan och iordning, jag dammsuger och skurar för att det är så..
Jag tar mina injektioner av smärtlindring så jag klarar lite för utan den är jag liggandes med en massa tårar.
Det är helt sjukt igentligen för det ska inte va så här, det va inte poängen med en gbp operation utan poängen med operationen va att få ett värdigt liv, ett aktivt liv och ett längre liv!
Men seriöst jag är döende, om inte annat så kommer jag sakta svälta ihjäl.
kilona går neråt det går inte fort ner men vikten går inte upp ngt utan tickar neråt, vilket man kan förstå med tanke på den lilla mängd mat jag faktiskt får i mig och som jag får behålla.
Frågan dyker ofta upp i mitt huvud, varför vill ingen ta tag i problemet och hjälpa mig?
Jag trodde ju om jag gick ut i media så skulle någon därute se programmen och kontakta mig för att erbjuda mig hjälp, men shit vad fel jag hade..
Jag va med på lokal nyheterna sen kalla fakta men det hjälpte inte, vården verkar blunda för sånna som mig, det dom inte ser det finns inte...
Som ni säkert redan listat ut så om jag inte hade varit en trebarns mamma och gift så hade jag avslutat mitt liv för länge sedan, men jag hänger kvar.
Jag älskar min familj och dom behöver mig, men dom behöver mig mer som frisk än som det är nu...
Jag har gett upp hoppet om hjälp men det har inte min mamma, hon säger att om hon inte hoppas så kommer hon gå ner sig och bryta ihop.
Hon ska i veckan ringa ersta, vet inte vad hon ska säga dom men hon ville iaf ringa.
Jag skicka med henne alla kopior på provsvar, journal kopior m.m hela rubbet.
Sen fick jag ett tipps på bloggen för ett tag sedan om ett ställe som heter aleris, mamma skulle även ringa dit för hon hoppas än på den där förändringen, hon hoppas att ngn inom vården kan hjälpa men hon vet oxå att det aldrig skulle vara KSS i skövde, dom har sagt och gjort sitt, och där är vi inte välkommna.
Ja ni, livet blev inte rätt eller lätt, allt är en total kaos och man ser inget lyckligt slut på denna saga...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0