trasdockanlinda

Jag har känt mig så ensam under så många år, det enda man har hört och läst är om folk som har gjort gbp operationen och mår så bra och allt är bara så underbart.
Så har det varit jag som inte mår bra alls, som inte är lycklig och som ångrar operationen varje dag.
Men sånt hör man inget om, eller hörde är kanske det rätta ordet.
jag trodde inte det va så vanligt att man mådde som jag och jag började på riktigt fundera på vad det va för fel på mig? Om det va som dom sa att det faktiskt va psykiskt att allt satt i mitt huvud.
För om det hade funnits fler som jag borde man ju ha hört ngt, eller tystades det ner så mkt?
Jag bestämde mig för att dela med mig av min historia, min verklighet, i första hand för att jag hoppades på att sjukhuset skulle ge mig den hjälp och vård jag behöver och anser mig ha rätt att få.
Men någonstans fanns också hoppet om att ngn där ute mådde typ som jag, att ngn mer skulle träda fram så jag skulle ha ngn att bolla mina tankar med och så jag inte skulle känna mig så sjukt jävla ensam.
Och missförstå mig inte nu för jag önskar ingen detta helvete jag levt de sista åren men om det fanns ngn som jag skulle det kännas lite lättare.
Jag öppnade upp denna blogg och bestämde mig för att kontakta lokalnyheterna.
Jag mailade tv4 skaraborg och berättade lite om min situation utan igentligen veta vad jag ville ha ut av det, men som vi vet slutade det med ett inslag på lokalnyheterna.
Efter det trodde jag nog att sjukhuset skulle lyssna lite mer men oj vad fel jag hade.
Men det som hände efter de inslaget va att jag fick kontakt med MASSOR av opererade mäniskor i olika åldrar och olika situationer och vet ni jag va inte ensam.
För första gången på drygt 4år kände jag att jag va nog inte knäpp och allt kunde inte sitta i mitt huvud.
Men frågan återstår varför tystas det ner om oss som fått baksidan av gbp operationen?
Varför hör man aldrig ngt om det?
När jag gjorde min operation i januari 2007 så hade jag läst på om denna operation men de stod inget direkt om komplikationer utan det som stod var ju just det att man som så överviktig kunde dö under narkos, det var väl igentliken den komplikationen man läste om samt sånt som kan hända vid vilken operation som helst.
Så det va man ju införstådd med men inte att man kunde få som jag har det med kräkningar och att inte kunna äta, att man kunde bli undernärd o så..
Så när folk säger att man visste ju om komplikationerna så visste jag inte att dessa komplikationer jag har o så många med mig, utan det va ju som sagt det som kan vara o bli vid vilken operation som helst.
Jag vet ju att operationerna har ökats så sjukt mkt under åren oh givetvis finns det följder med det.
Och mer o mer komplikationer visar sig ju mer folk dom opererar och det otäcka nu mer är att dom verkar operera vem som och man behöver inte längre ha sjuklig fetma utan det räcker med att bmi ligger lite över det normala.
Och jag kan tycka det är skrämmande att så många vill operera sig fast dom kanske inte igentligen behöver det utan skulle kunna med lite vilja gå ner själva.
Många har ju inte varit överviktiga hela sitt liv o har inte heller sjukliga många kilon övervikt.
jag tex börja gå upp i vikt som 1åring sen ökade det o ökade när jag va 13 vägde jag 115kg.
jag hade nog försökt allt innan jag bestämde mig för att detta va sista utvägen..
Alla bantningsmetoder samt xenical och även lepigen (det sist nämnda gav mig en blodpropp)
Men inget funkade och som 160kg är inte livet skoj eller lätt därför bestämde jag mig för detta.
Men min operation hade en helt annan utgång än jag någonsin kunde drömma om.
Jag hoppas verkligen att personer som funderar på denna operation oxå har i åtanke att det kan gå som för mig och många andra, att det är som ett lotteri och du vet aldrig om du drar nitlotten =(

Nog om mitt babbel nu ska jag ta en kopp kaffe och skriva ett annat inlägg om en tjej som jag aldrig träffat men som jag känner en sån otrolig samhörighet med...