trasdockanlinda

Dagens outfit =P

Nu har reportrarna varit här sedan 11 och det börjar lida mot sitt slut.
Dom har varit jätte trevliga så min nervositet o oro hade jag inte behövt.
Det har varit en stund av blandade känslor, och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna när jag pratade om den jag var innan operationen.
Att den Linda jag var inte längre finns och i och med att kilona rasa dog hon och att jag idag inte vet vem jag är.
Jag har ett hopp om att människor som kommer se detta repotage och som har funderingar på att genomföra en gbp operation tänker till både en två och många gånger, för som jag sagt innan är det ett lotteri och du vet inte om du drar en nitlott.
Men sen finns det ju oxå dom som lyckas och det är ju helt underbart.
Men det viktiga är ju att man har alla saker i åtanke och så man inte tror att det bara är en dans på rosor.
Och återigen vill jag lägga fram att OM operationen gått bra så hade jag kanske haft det liv jag drömt om.
Och även om jag har tappat allt hopp vad det gäller en förbättring i mitt liv så kan jag ju iaf hoppas för er alla andra därute som inte heller mår ngt vidare.
Jag önskar ju ingen detta liv jag lever för det är inte ett liv värt att leva.
Men jag har mina barn och min make, min mamma o min syster så därför kämpar jag mig igenom varje dag.
Och om jag fick drömma om jag vågade drömma lite så är drömmen att jag ska kunna göra saker med mina barn o min make..
Och kanske men bara kanske få må lite bättre än jag gör idag....
Men jag vet inte hur mkt man vågar tro längre för man blir så besviken hela tiden, men jag vill ju givetvis få må bra o leva ett liv som alla andra.
Jag vill komma ut, orka gå ut helt enkelt, jag är trött på att gömma mig här inne.
Trött på att skämmas över den jag är o hur jag ser ut.
Jag vill kunna handla, kunna umgås med folk utanför hemmet.
Men frågan är om den dagen kommer?
Det finns dom som säger att jag inte ska sluta hoppas för givetvis kommer jag oxå få må bra, men ni måste förstå att efter alla år som gått så sinar hoppet...
Jag önskar att jag en vacker dag kan skriva här att allt e helt underbart men just nu känns den dagen på tok för långt borta för att ens tänka på.

Just nu gör dom klart det sista, Anders o barnen har gjort mat o ska sätta sig o äta och som alltid sitter jag här o är sjukligt hungrig men jag kan ju inte äta ngt så det blir väl en gourme middag i hållande popcorn =) weehoo vilket näringsintag det är, jävla tur att jag har mina vitaminer annars hade väl inte detta gått alls =((
Det jobbiga är ju att det luktar så gott... mumms.
jag vill ju så gärna ha mat!!
Men men det får bli en annan dag.