trasdockanlinda

Känner att jag behöver skriva detta inlägg för att alla ska förstå.
innan jag gjorde min op så läste jag på om den, jag läste mkt om människor som det gått bra för och som va oerhört lyckliga, men som sagt jag läste även om negativa delar av denna op.
Men då 2003 kan jag ärligt säga att det fanns inte så himmla mkt om baksidan av operationen, eller så va jag naiv o ville inte se.
Jag vägde 160kg och klara knappt av att göra ngt alls med mina barn o dom var och är det viktigaste jag har, det fanns inte ens utrymme i mitt knä för dom att sitta.
och droppen va nog när jag o familjen va ute o gick och skulle gå upp för en mindre men brant backe och mitt hjärta gick i högvarv o jag va säker på att jag skulle dö.
Nästan uppe föll jag ihop i en hög av utmattning och fick krypa den sista biten, det var förnedrande på alla plan.
Jag grät och skämdes inför min familj =(
Nätterna hade blivit jobbigare ochså med svårt att andas m.m
Då tog jag ställning till att göra operationen, för snart skulle jag säkert dö i sömnen.
För hur det än va så enligt mig kunde det ju fan inte bli värre...
Om inte super bra men bättre, och att jag iaf skulle få finnas där för mina barn att dom skulle ha ett knä att sitta i när dom ville bli tröstade.
Att jag skulle kunna sitta på golvet o leka.. jaga dom ute o spela boll ja allt sånt en 160kg koloss inte kunde.
Och visst jag hade lätt kunnat acceptera ngn komplikation men inte detta helvete, det va jag helt oförberedd på!!
Min kropp känns nästintill helt död vid detta laget, och om det va ngt jag hade med i beräkningarna? absolut inte!
Att jag under denna tid skulle ha utsatts för olika operationer och ändå inte må bättre.
Jag kunde nog aldrig ana att man skulle kräkas varje gång man åt eller att tårarna av hopplöshet skulle rinna varje dag.
Smärtorna som gör att hela kroppen viker sig.
Att känna sig så värdelös som människa är inge skoj och det är ngt jag känt hela mitt liv men tanken va att slippa det efter denna operation att känna sig värd ngt överhuvudtaget.
Men jag tror jag känner mig så mkt mer värdelös idag än som tjockis, så inte ens en magoperation o en viktnedgång klarade jag av.
Jag har enorma skuldkänslor inför min familj, mina barn.
Min 11åring är ofta orolig för mig, för hur noga jag än försöker dölja mitt mående så vet hon när jag springer till toa o kräks, hon ser när jag inte kan gå rakt pga smärtorna, och då säger jag ändå till henne att det e inte så farligt bara jag som e känslig.
Tårarna slipper dom se för antingen gråter jag mig till sömns eller så gråter jag efter jag kräkts.
Ibland hör man folk säga "ja men du visste ju om att man kan få komplikationer" och återigen känns det som om jag måste försvara mig, och missförstå nu inte mig jag är jätte glad för er det gått super för att ni mår bra o är lyckliga, men sen finns jag o många med mig som mår skit och att då ha orken att försvara vad man visste eller inte innan open finns inte.
Visst jag kanske borde acceptera att detta är mitt öde, efter 4år ska man väl vara van?
Men nya åkommor tillkommer varje år, olika smärtor, rädslan blir då större att dom aldrig kommer kunna *laga* mig, att detta är mitt öde, mitt liv min vardag så länge jag finns kvar på jorden, och jag är vettskrämd...
Orken o kraften börjar ta slut även för mig...

Nattinatt där ute