Alltid retar jag någon...
Och om man aldrig blivit bemött illa av vård personal då är de nog svårt att förstå min situation och mina känslor.
Men jag är fullt medveten om att jag behöver få vård, hjälp så jag kan så småningom börja äta, för på sikt kommer jag annars inte överleva.
Men, det finns ju alltid ett men.... jag har blivit så illa bemött och kränkt av vårdpersonal att jag är skit rädd för att bli behandlad på samma sätt igen, och detta är inget som varit en eller två gånger utan VARJE gång jag talat med eller varit inlagd på sjukhus.
Det är helt sjukt och det är så fel, jag har inte haft kraften att göra anmälningar fast jag velat, och tårarna har runnit av förtvivlan..
Min rädsla för att bli behandlad på samma sätt och inte bli hörd gör mig skit skraj.
Så jag kommer inte åka in till sjukhuset innan jag har en mini pc att ta med mig, min trygghet, mitt sociala nätverk.
Och eftersom det är något som skänker mig trygghet, vetskapen att jag kan skriva, maila, chatta med er och med familjen så är det så det får bli, dessvärre är det en bit kvar från 1210kr till jag har så jag kan köpa en, men vet ni om jag gått hemma i så många år så kan jag gå hemma ett tag till, eller?
Så för mig är det, mini pc = sjukhus.
och ni som inte kan förstå detta behöver inte kommentera.....
Hepp dags att kräkas (drack lite kaffe)
Kära Linda,
Det är helt fruktansvärt vad du får stå ut med. Jag har sjukvårdsutbildning och har läst igenom större delen av din blogg. För mig är det uppenbart att det måste vara något mekaniskt fel i magsäcken. Så typiskt läkare att börja prata om att det är psykiskt när de har gjort fel eller står rådlösa.
Jag drabbades av det som förmodligen var ett virus på balansnerven för snart tio år sen. Mitt liv förvandlades på en sekund till ett yrselhelvete, där det bara snurrade 24 timmar om dygnet och jag inte kunde göra någonting. Dock såg alla prover och undersökningar jättebra ut, så det blev förstås "psykiskt" det med. Räddningen blev när en neuropsykiatriker efter ett års helvete skrev ut en lugnande medicin. Äntligen fick jag sova en hel natt! Sakta, sakta kunde jag återvända till ett någorlunda normalt liv, även om yrseln aldrig släppte helt. Och än i dag måste jag hela tiden strida för rätten till min medicin, eftersom den är narkotikaklassad och mycket kontroversiell. Har flyttat ett par gånger och varje gång blir det samma tjafs... Utan den vet jag att det är tillbaka till yrselhelvetet och det fixar jag bara inte en gång till. Det finns så många inkompetenta och socialt missanpassade läkare där ute så det är inte sant. Men jag har även träffat på några riktigt vettiga, och jag hoppas sannerligen att du gör det också.
Vad du än gör - ge inte upp. Jag ville dö så många gånger emellanåt, men märkte att viljan att leva är otroligt stark. Strid vidare och sök nya läkare. Det är helt oacceptablet att du ska ha det så här.
Stor kram,
Catrine
Men snälla, att säga att du inte kan åka in på sjukhus är ju knappast att sätta sin hälsa i första rummet? Behöver du läggas in så ska du ju naturligtvis göra det, med eller utan dator..
Du måste ju sätta dig själv främst, hur ska du annars kunna bli frisk?
Jag vet att du inte tycker om mina kommentarer men jag vill bara säga att jag håller med ovan kommentar. Ska du riskera att dö och lämna dina barn + man för att du inte har en ROSA mini-pc? Åk in och få dropp så att du klarar dig! Bloggen överlever nog och din familj kan ju komma och hälsa på...
