trasdockanlinda

När jag va liten, runt 11år så var mitt liv i stallet, på ridskolan i skövde.
Efter skolan cyklade jag dit och va där hela dagarna och så såg dagarna ut för mig, jag älskade det.
Men jag red aldrig, jag mocka, släppte ut och tog in hästarna, jag ledde dom när mindre red, men jag satte aldrig upp.
Jag vågade inte, jag va tjock.
Jag ville inte att hästarna skulle lida pga min fettma så jag gjorde allt annat i stället.
Jag drömde om att bli smal så jag oxå kunde rida med gott samvete, men den dagen kom aldrig.
När jag va några år äldre fick jag en helg familj på landet som hade egen ridskola, egna hästar.
Dom hade en fjording, minns han så väl...
Han va ngt av det finaste jag skådat och jag fick rida på han, lyckan va total...
I min värld så hade jag inte dåligt samvete av att jag red han för han va inte lika liten som ponny hästarna på ridskolan så jag ansåg att han orkade mig ;)
Jag red på ängen, hoppa över bäcken, jag hade inte ridit innan men jag sa att jag kunde, och det va inga problem, jag hade lärt mig så mkt genom åren jag tittat på alla andra, jag hade sugit åt mig den infon alla andra rid elever fått.
Efter jag slutade åka till den familjen har jag inte ridit igen...
Jag blev bara tjockare och tjockare, men längtan att få hålla på i ett stall och att få rida har aldrig dött.
Att fixa i stall med att mocka, städa m.m har för mig alltid varit rogivande för själen.
Nu är jag i stället för svag för att göra ngt sådant, men drömmen lever kvar.
Önskar man kände ngn med häst/hästar så man hade haft möjligheten att få hjälpa till när orken kom tillbaka, kanske få rida lite igen, lära sig på nytt.
Min stora dotters dröm är att vi ska börja rida ihop, tyvärr vägrar jag att börja på en ridskola då jag tycker synd om hästarna för i regel får dom utstå på tok för mkt skit, jag har sett det i tibros ridskola iaf.
Så jag hoppas att vi en vacker dag, jag och min stora tjej ska kunna uppfylla hennes och min dröm om att få rida ihop.
Tyvärr just nu känns det som om den drömmen är så sjukt långt borta.
Men vi måste hålla kvar våra drömmar annars har vi inget, då är allt bara natt svart och det skulle vi nog inte orka.
Samma med min stora pojk han längtar tills vi ska kunna åka och bowla eller åka till badhuset ihop.
Min make drömmer om en romantisk afton bara han och jag, gå ut och äta middag kanske gå på bio, så alla drömmer om något, och vi har ju inga omöjliga drömmar igentligen.
Men utan hjälp och utan vård är det för mig omöjligt att klara det lilla enkla, som andra gör automatiskt utan att tänka.
Så jag och hela min familj vi fortsätter att drömma, vi måste och behöver det.