trasdockanlinda

Dagarna går och nu är vi ytterligare en dag närmare mötet med kirurg.
Jag är ju skiträdd att han inte har en plan och att han inte tänker hjälpa mig, jag vet att man inte ska se allt så negativt men efter alla turer man haft med vården är det svårt att se på ett annat sätt.
Jag behöver en hel del näringsdropp antingen inlagd eller i hemmet och jag hoppas ju att det inte ska bli några problem för jag vet att utan det så kommer det gå åt helvete för mig =(
Va så avundsjuk på min make igår han gick med alla barnen till en lekplats, jag ville ju oxå följa med, leka och stoja men jag blev kvar hemma som så många gånger innan.
Men det är tufft för jag vill ju verkligen följa med men benen bär mig inte.
Fan vad jag hatar detta, hatar att vara undernärd och svag, hatar att väga 49kg.
Hur det än är så kunde jag göra så mkt mer som 160kg och det är sjukt.
Jag skulle få ett liv men förlorade ett i stället.

Kolla skillnaden, levande ögon på tjockisen medans den smala bara ser död ut.