Alla är så duktiga utom jag.....

jag tänker på hur duktiga alla föräldrar därute är, och hur alla par därute vårdar sina förhållanden.
Och här sitter jag helt värdelös, och kan inget göra.
jag har tappat livsgnistan och allt det där roliga som ska finnas i livet, allt handlar nu mera om att klara sig igenom dagarna och göra det där absolut nödvändigaste.
Mammor och pappor därute som hittar på saker med sina barn, dom går till lekplatser, tar promenader, åker och badar, har mysiga middagar med sin respektive och barn, går på bio... ja det finns massa att skriva som alla gör men jag inte kan.
För mig är det tufft att gå upp för trapporna, blodtrycksfall konstant.
Det har gått så långt att jag inte kan gå utanför dörren för jag har inte den orken, så min mamma sa igår att man måste ju kunna få låna en rullstol av kommunen, är det någon som vet ngt om det?
Det är hemskt att ens tänka den tanken att vid 33 vara tvungen att sitta i en rullstol om man ska klara av att ta sig ut, jag som hela mitt liv varit sjukligt fet sitter här nu undernärd och dålig, är det så här personer med ätstörning har det? Typ anorexia.
Detta är helt fel på många plan, var är dom som ska hjälpa mig så jag kan bli den mamma/fru jag vill vara?
Jag sitter aldrig med på middagen med familjen jag orkar inte det eftersom jag oxå är hungrig men inte kan så är det ingen ide att sitta med.
Jag och min make gör aldrig ngt ihop, vi som hade så många planer bara jag gick ner i vikt, men allt gick åt helvete.
Det kan ibland kännas som om han är bitter och arg, kanske inte just på mig men på denna operation och på vården som inte hjälper.
Han pratar inte om saker som är jobbigt, han stänger det inom sig.
Men jag kan se i hans ögon när han får panik dom stunder jag bryter ihop, eller när jag pratar om att jag ska dö, att organen kommer lägga av om ingen snart hjälper mig.
Jag säger inte sånt för att vara en drama queen utan så är det bara.
Ibland kan jag acceptera det, men ibland får jag en sån sjuk dödsångest det är riktigt jobbigt.
Jag och min make har aldrig varit på bio ihop, först va jag för tjock och kunde inte med att gå på bio om jag skulle fastna i en stol, nu kan jag inte för mina ben bär mig inte och jag skulle få för ont i rumpan om jag satt för länge.
Vi går aldrig ut och äter för jag kan inte äta.
Jag har slutat kolla film med min man hemma, även slutat kolla med barnen för när kvällen kommer vill jag bara gå och lägga mig i hopp om att nästa dag kanske blir liiiite bättre, men den blir ju aldrig det.
Jag känner verkligen i hela min kropp och själ hur fruktansvärt värdelös jag är...
Jag kunde inte gå ner i vikt själv, och jag kan inte heller leva som en magsäcksopererad, vad kan jag då? Inget...
Och hur det än är så är jag mest en börda för mina nära och jag hatar det...
Kommer det någonsin vända?
Fan fan fan......

Kommentarer
Postat av: Carina Andersson

Lilla hjärtat.

Så här kan vi inte ha det. Du måste få dropp. Du måste få relevant vård. Har du vägt dig nyss? Jag förstår om det är en jobbig bit men bra att ha koll på det.



Du har det värre än en anorektiker eftersom du inte kan äta. Det kan de. Och även om de äter på tok för lite så får de behålla det de äter. Och de kan dricka vatten. Summa summarum. Helvetet. Det måste göras något. Du får nog se sanningen i vitögat och inse att du måste till ett sjukhus. Jag vet att du inte vill. Men nu måste du. Annars har dina barn ingen mor snart. Och din man ingen fru.

Kramar lilla vännen

2012-01-12 @ 19:33:56
Postat av: Camilla

Anorexi händer faktiskt att gastric bypassopererade får. Nu säger inte jag att det är det du har men du är nog inte ensam om detta problem. Jag håller med ovanstående skrivare, du måste ha ett helvete.



Kram på dig!

2012-01-13 @ 11:47:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Totalt

Denna månad

Denna vecka

Idag

Online
RSS 2.0