Ger snart upp...
Jag väntar på hjälp men hjälpen kommer inte och jag vet det.
Ringde kirurg idag och bad henne meddela den aktuella kirurgen att han skulle läsa brevet han fått och höra av sig, men som ni förstår ringde ingen.
Min mamma ringde vct i hopp om att dom skulle kunna skriva en akutremiss så jag kan åka in.
Det va en ny sköterska och enligt henne va ja tvungen att komma dit för en utverdering om de nu skulle vara aktuellt med en akut remiss.
Och där föll allt, jag fixa ju inte det och det hade ju bara varit för dom att kolla i journalerna för att se vad de tidigare läkarna skrivit! och kollat mina senaste provsvar.
Varför ska det vara så svårt för någon att hjälpa mig?
Jag vill ju bara ha hjälp inte att man ska uträtta mirakel!
Men vet ni jag inser nu att jag kommer inte få hjälp, jag kommer helt enkelt att svälta ihjäl.
Jag skiter i detta nu, jag orkar inte längre kämpa för rätten att bli hjälpt
Hej Linda!
Först vill jag önska dig all lycka som finns för du har verkligen fått stå ut med mycket de senaste åren.
Jag läste artikeln i GT härom dagen och jag tog åt mig allt som stod där. Jag är i samma situation som du, jag gjorde min första op 2006 och har inte haft ett normalt liv sedan dess. Har inte kunnat äta fast föda sedan dagen innan op. Nu snart 6 år senare har jag genomgått 12 operationer pga vad jag tyckte då "mitt livs bästa val (operationen)"... trodde jag... Nu på måndag ska jag opereras igen med tanke på mina besvär.
Visst har op gett mig ett lyckligare liv som dock har medfört en hel del tråkigheter.
Ge inte upp Linda! Båda jag om min familj har fått kriga för att läkarna ska hjälpa mig. I början skyllde läkarna på att det är psykiskt och skickade mig för utredning. Svaret jag fick hos psyk var att jag är fullständigt normal och att det här är ett fall för kirurgerna. När läkarna inte kan hjälpa en slår de ifrån sig och säger att det måste vara psykiskt... för inte kan väl de som läkare ha gjort fel???!!!! Men visst hade de gjort det!!!
Jag kan berätta så mycket mer, men orkar inte...Att ens sitta här och skriva till dig om mina problem är jobbigt nog, alldeles för många jobbiga minnen.
Jag hoppas verkligen att läkarna lyssnar på dig och att du får hjälp snart för du kan verkligen inte leva såhär! Ge inte upp hoppet om att du till slut kommer att få ett normalt liv!
Många kramar från en tjej som vet precis hur du har det
Kram
Anna
