trasdockanlinda

Allt känns så tråkigt och hopplöst =(
jag dukade fram kvällsmacka till familjen och jag skiva upp medwurst och tänker mig inte för utan stoppar en liten bit i munnen och innan jag hunnit tänka till har jag svalt den =(
Så nu har jag kräkts och kräks för den lilla jävla korv biten, det är så sjukt allt är så sjukt =(
Vad är detta för skit liv igentligen och kan man ens kalla det för liv?
Hur roligt är det som 33åring att vara tvungen att be om hjälp med i stort sett allt, jag tvingar mig att göra saker för att känna mig lite normal men i mkt så går min mamma in och gör allt det där jag borde fixa själv.
Jag känner mig svag och kroppen känns som om den sakta håller på att dö och så fort jag gör vardags sysslor så som plocka ur diskmaskinen eller laga mat känner jag mig som en potta skit efteråt, helt färdig.
Tog ett bad idag, jag älskar att bada och vi har nu ett jätte djupt och bra badkar men vad hjälper det när allt bara gör så jävla ont, jag som alltid förr älskat att lägga mig i badet med en bok, det händer inte längre =(
Jag kan ligga en kort stund och då ha händerna under rumpan så inte svanskotan nuddar botten.
När jag hade tvättat håret och allt sånt så ska man ju torka sig och klä sig, efteråt va ja totalt färdig, kändes som värsta gympapasset ju så som det kändes när man vägde 160 och skulle torka sig och klä sig så jobbigt var det nu med trots mina 51kg =(
FAN FAN FAN detta är så sinnessjukt, att man måste stanna upp och fundera på om detta verkligen händer? Om mitt liv har blivit så värdelöst och jag blivit så värdelös?
Och trots att det kan verka som en dålig påhittad film så är detta faktiskt mitt liv, detta är min verklighet.
Jag som alltid varit rädd för att dö pga fettman är idag rädd för att dö av svält......
Jag är bitter och besviken på hur mitt opererande sjukhus har hanterat detta, eller rättare sagt ignorerat detta.
Kan inte förstå hur dom tänker om dom tänker? Trodde man valde ett yrke så som läkare och vårdpersonal bara för att du va en sån person att du ville hjälpa andra, fan så fel jag hade.
Hit in tills finns det en läkare som faktiskt lyssnat och trott på ens ord och det är smärtläkaren i falköping.
Ja ni det är jobbigt med alla tankar som kommer och oftas kommer dom ju på kvällen när det är tyst och lugnt.
nu ska jag gå och lägga mig och läsa lite.
Nattinatt där ute och glöm inte att solen skiner även i morgon