trasdockanlinda

Det gör jag väldigt ofta, tvivlar på mig själv, tvivlar på mig som mamma, som hustru, som dotter, som syster, som person helt enkelt.
Ibland får jag ju såna stunder då jag undrar om allt sker av en mening?
Och i så fall varför har det blivit så här? Varför kan inget jag gjort eller gör vara bra?
Varför tycker man så illa om sig själv att man konstant hittar alla fel man har, har det att göra med att man växte upp under mobbning?
Jag har ju aldrig varit en skönhet och är fortfarande inte någon skönhet trots en vikt minskning på 109kg.
Jag har ju hela mitt liv trott att bara jag går ner i vikt så kanske jag iaf kan få känna mig lite fin, men så fel man hade.
Nu ser jag bara gammal och grå ut, inget fint alls.
Och varför har inte jag rätten att få hjälp, få vård av dom som kan?
Vad är det som gör att sjukvården anser sig ha rätten att ena stunden kränka mig, få mina tårar att rinna.
Få höra av dom som kan att jag är en jobbig och komplicerad patient och att av en av läkarna få höra att han tänker då fan aldrig mer göra ngt för att hjälpa mig, vad ger en utbildad läkaren den rätten?
Är det för att dom är så missnöjda över sina egna liv att dom måste sabba en annans?
Och är det för att under alla år så har vi faktiskt inte gjort någon anmälan, är det därför dom tycker dom kan hålla på som dom gör?
Fast nu får det vara slut för även jag har en gräns.
Vi måste börja skriva våra anmälningar nu för jag orkar inte att dom knäcker mig och vetskapen om att dom inte skulle tvivla på att kränka en annan patient gör att jag får lite jävlar anamma i mig så jag orkar anmäla dom, anmäla HELA bunten....