trasdockanlinda

Igår kväll ville jag inte vara med mer, jag ville ge upp jag orkade verkligen inte kämpa mer.
Jag ska skriva exakt hur jag kände igår kväll, och hade jag klarat det hade jag bloggat då men tar det nu i stället.
Lite info om tidigare på dagen.
Som vanligt tog jag ju spasmofenen på morgonen runt 6 tror jag, sen gick dagen rätt okej.
Hade besök av 2 barndomsvänner vilket va riktigt trevligt och sen vid 12 fick jag återigen ta spasmofen för jag hade så ont.
Kl 13 va det dags för magnetrötgen, den gick väl okej men dom la tunga skivor på magen så efteråt hade jag ont, och den värken ökade sakta hela tiden...
När klockan va 17 va det riktigt illa och jag låg i fosterställning och bara grät.
Jag är ju en sån att jag inte gärna trycker på knappen och stör personalen men när kl va 18 stod jag inte ut mer och tryckte på knappen.
En undersköterska kom in och jag sa att jag hade så ont och att jag inte stod ut mer, hon skulle då säga till sköterskan.
Tårarna bara sprutar och smärtorna är vidriga.
Tiden går och varje minut känns som timmar... när det gått 60minuter och ingen kommit så trycker jag på knappen igen, samma undersköterska kommer.
Återigen säger jag att jag inte står ut hon säger då att det är lite kaos med en annan patient men att sköterskan kommer så fort hon kan, återigen går tiden.
Efter ca 30min kommer äntligen sköterskan, mina tårar bara sprutar och jag förklarar att jag har så ont.
Då säger hon, ja du har ju fått din spasmofen dos för idag men du kan få alvedon!!
Då vill jag dö ännu mer och förklarar att det hjälper ju inte med någon alvedon, hon ska då ringa ngn läkare..
Men innan hon gör det kommer hon in med alvedondropp som hon kopplar till cvk,n.
Sen efter hur lång tid som helst kommer hon tillbaka och tar temp och blodtryck och säger att läkaren kommer och pratar med mig snart, klockan är då 20,30!!
Tårarna rinner fortfarande och jag kan inte röra mig pga smärtorna.
20,45 kommer läkaren och han va jätte trevlig och jag förstod hans dilemma och jag förstod allt han sa.
Han säger då att jag kan iaf få lite morfin och jag säger att vad som helst bara det tar bort den värsta smärtan.
Vid 21 får jag morfin i cvk,n!!!
och vid 21.20-21.30 lugna magen ner sig och jag kunde andas...
Men tänk er från 17 till 21.20 vet inte hur många gg jag ville ge upp under den tiden, jag ville dö.
Livet är inte värt att levas med dom smärtorna ska ni veta.
Vet inte hur många sms jag skicka till min stackars make, jag ville inte stanna här.
Jag ville hem eller dö, ja fy fan vad jag mådde dåligt och gud vad jag grät.
Man kan ju undra om tårarna aldrig tar slut?