trasdockanlinda

Ni som hängt med under åren och läst vet ju mina ups and downs jag haft och i och med att detta med min gbp operation gick åt skogen och att ingen lyssnade så slutade det ju med att jag hamnade i andra missbruk, och under dom perioderna hände det mkt, och det va ju inte roliga saker precis....

Jag känner att jag behöver ordna upp allt jag gjorde fel, men hur gör man när man sabbat någon annans självkänsla?

Jag va riktigt rutten, elak på alla sätt man kan komma på, och jag är ju inte sån så varför jag blev sån under alkoholens makt det vet jag inte, och jag hatar det jag gjorde och jag hatar den jag blev.

Jag förstörde så mkt för en annan person och det hat jag känner mot mig själv kommer jag alltid att känna.

Jag har försökt sporadiskt genom åren att skriva och berätta att detta va mitt fel och att det va jag som gjorde fel, men efter min sista tur till sjukhuset när jag höll på att svälta ihjäl insåg jag att jag måste kämpa mer för att få han att förstå för om jag dör kommer han stå där och tro att det berodde på han.

Men jag nådde inte fram, och jag klandrar honom inte, varför i helvete skulle han tro på det jag säger nu?

Jag hade ju kört över han, stampat på honom och bara lämnat han där utan en förklaring, jag hade kastat så många elaka ord på han som inte innehöll någon som helst sanning.

Jag har haft sånna samvetskval, tårar av ångest för det jag gjorde och det ska jag bara ha det vet jag.

Han tror jag hade en plan från början till slut, att allt va en lögn och jag hade en baktanke hela tiden, men så va det ju inte.

Fy vad alkoholen kan göra med en människa, när jag va tjock fick ja aldrig black outer men efter min gbp op har jag fått det varje gång =( och tänk då att jag förvandlades till en riktig skata varje dag i många månader, fyyy fan =( vidrigare har jag aldrig varit och jag kommer aldrig bli sån igen, aldrig.

Finns nog inget jag kan göra för att få han att förstå att det inte va jag.

Han betydde massa och kommer nog alltid att göra, mer snäll och unik person kan man nog inte finna och jag mitt helvete förstörde honom, det är drygt 4år sedan jag såg han sist men än idag mår vi båda så dåligt för det som hände, jag får givetvis skylla mig själv men han då?

Han har inte förtjänat att må så här, han va aldrig elak o dum det va ju jag som va det.

Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv och jag kommer aldrig kunna släppa detta förens jag vet att han är på väg upp, att han mår bra och är lycklig.

Jag har sagt att den dag han vill ha min hjälp kommer jag finnas där och hjälpa han upp, och inget kan hindra mig.

Knäpper han med fingret springer jag så är det, jag släpper hela livet och finns vid hans sida, det är det minsta jag kan göra.

Önskar jag kunde göra så mkt men jag förstår ju han, jag förstår att han inte tror på mig efter allt som varit.

Han hatar mig och kommer alltid att hata mig, vilket man förstår och jag har mig själv att skylla, men jag vill inte att han ska se sig själv på det sätt han gör för han är så mkt bättre än det..

Detta är första gången jag skriver om detta och trots att det hände för så länge sedan känns det som igår =(

Jag kommer få leva med ångesten och samvetskvalen för vad jag gjort, men jag hoppas att han kommer på andra tankar för han är värd så mkt mer..

Jag hoppas än idag att han en vacker dag sträcker ut sin hand och vill ha mig vid sin sida på vägen mot ett bättre mående...

 

Jag har nu försökt men som jag visste gick det inget vidare, pga det jag har gjort kommer han aldrig mer prata med mig, jag fick chansen att skriva lite med han idag, men han gav mig en pik så nu gäller det att acceptera hans önskan. Jag tror han har hittat kärleken och jag är glad för hans skull och jag hoppas verkligen, verkligen att hon kan få upp hans mående innan det är för sent, få han att se sitt eget värde, och jag tror det kommer hända, för nu när han inte är ensam och när han har kärlek hos sig så kan det ju bara bli bättre, och han förtjänar detta, förtjänar att bli älskad!