trasdockanlinda

Först och främst vill jag bara säga till dom som tror att jag mår SÅÅÅ bra för att jag ser ut att må bra pga att jag gått upp 20kg, jag mår skit, jag är så långt ner på må bra skalan man bara kan komma, både kroppsligt och psykiskt.
Smärtorna är grymma och ångesten likaså.
Varje steg, varje andetag gör ont, vet aldrig hur jag ska hitta styrkan att resa mig upp, hur jag ska orka ta mig till en punkt från en annan.
Jag är så sugen på mat, något gott som vanlig husmanskost bara ngt som jag kan få tugga och veta att det inte kommer komma värre smärtor än dom jag redan har.
Jag vet att jag borde gilla läget men jag kan inte, man är människa och vi är gjorda till att äta, tugga o svälja och få behålla, inte dö av smärtor och sen kräkas så det känns som om inälvorna ska komma upp =(
Jag känner mig ensam och då spelar det ingen roll om huset är fullt av folk och en massa barn, jag är ensam i detta ensam i mig själv.
Ingen kan någonsin förstå dom demoner man brottas mot konstant dagligen.
Tankarna man har var och varannan minut om att ge upp detta helvete, man funderar på om det är värt alla plågor att fortsätta..
Kroppen suger ur mig den lilla lilla energi jag har kvar, och det enda som återstår är den eviga ångesten och tårarna, Man kommer på när man sitter där och tårarna inte slutar att man är ensam, att ingen förstår och alla tror att allt är bra för att man gått upp i vikt men så är det ju inte.
Måste det synas på utsidan för att det ska vara accepterat....

Om jag bara kunde se en ljusning om det bara fanns ngt...... men inte